Är det över nu?

Publicerat i: Allmänt
Jag har alltid använt den här plattformen som en slags ventil, ett ställe där jag aldrig hållt igen utan alltid visat alla sidor utan att skämmas, utan att dölja. Men jag har de senaste veckorna gömt mig. Men för vad vet jag inte riktigt. Jag tror att jag hela tiden hållt mig ifrån att skriva för att ''skydda'' den andre parten. Men idag har jag inte riktigt något svar på varför jag skall skydda, och egentligen från vad. 

Jag har alltid varit den starka personen, den personen som alltid kunnat vifta bort saker, den personen som skrattar före gråter och alltid låter skiten rinna av. - haters gonna hate - Jag har inte ens tillåtit, nej tillåtit är fel ord, jag hade inte ens behovet av att gråta när min egen pappa gjorde som han gjorde mot mig och min bror. Jag har bara skakat av mig det och gått vidare, i skiten hittade jag motivationen till att köra på och driva ännu mer. Missären har alltid gjort mig starkare. Alla skit människor har bara gett mig ett gott skratt, alla som aldrig trott har alltid fått mig starkare och de som ej gett mig energi har jag alltid utan att blinka tagit bort. Men idag sitter jag här och undrar vart den personen tagit vägen. 
Det har nu alltså gått en månad sedan vi skrev på våra skilsmässopapper. Så jävla sjukt förvirrande att vara 25 år med två barn och inte gift. utan skild. Snacka om ett stort jävla misslyckande. 
En månad sedan betyder att det har gått en månad och en vecka sedan han träffade sin nya stora kärlek. Jag avundas henne, hon som fick upp ögonen för just honom och inte stannade där, utan tog vad hon ville ha, Jag avundas henne för hennes mod samtidigt som jag hatar henne för att hon gjorde det. 
I början var jag stark, i början var det lätt. Jag körde på som jag alltid gjort i alla andra situationer. Det är inget att gråta för, att grubbla gör mig svag. Jag mår bäst när jag får köra på, köra över och bli klar. Så jag gjorde det. Fixade skilsmässopapper, hittade bostad och gjorde bodelning. Allt öste på, på bara några dagar. Jag kände mig stark. Jag kände mig fri. Det gör jag fortfarande, men det dippar. Och det förvånar mig. Vad dippar jag över? Någon som vill ha någon annan? Vad är det att dippa ner för?
Ingenting enligt det vanliga mig. 

Men att vid upprepade tillfällen få framför sig att det kanske är annat som gäller, att det kanske är något som finns är ändå. Att fira födelsedagar ihop, såhär snabbt efter. att tömma ett helt hus som skall säljas och dela upp grejer. Att prata tillsammans och få en hel del kort lagda på bordet har liksom gett mig hopp, gjort mig glad, och det gör mig chockad. Varför blir jag glad, varför skulle jag vilja ha tillbaka honom? Han som gjort som han gjort. Men det som egentligen gör mig ledsen och mest chockad, mest arg, mest frusterad, mest krossad är när hon ändå finns kvar där, fast annat sägs. 
Jag blir så ledsen över att jag faktiskt bryr mig, varför skulle jag bry mig? 
Varför blir jag ledsen över henne? över honom? över dem? 
Jag som aldrig brytt mig annars, jag som allltid kastat allt över axeln och blivit starkare sitter nu helt plötsligt och tror på hans ord för att sedan dagen efter bli förvånad och ledsen. Det chockar mig att jag blir det. För vid det här laget borde jag ha lärt mig, en månad har gått och månaden har löpt på med exakt samma mönster där historien upprepar sig, gång på gång. 
Jag som annars är så snabblärd borde ha lärt mig efter första gången. 
Historien brukar inte upprepa sig igen om jag får bestämma. Så min största frågeställning till mig själv är, varför låter jag just honom styra över mina känslor? 

 
 
 
 
 


Barbie 




#1 - - Anonym: